allmän [v]
- ausmergeln
- abzehren

allmän [v]
- emaciate

allmän [v]
- s'émacier

allmän [v]
- emaciarsi

allmän [v]
- adelgazar
- demacrar

allmän [v]
- uitmergelen
- uitteren

allmän [v]
- emaciar

Presens particip; perfect particip; supinum
- utmärglande
- utmärglad
- utmärglat
Presens
- utmärglar
- utmärglar
- utmärglar
- utmärglar
- utmärglar
- utmärglar
Preteritum
- utmärglade
- utmärglade
- utmärglade
- utmärglade
- utmärglade
- utmärglade
Futurum
- ska utmärgla
- ska utmärgla
- ska utmärgla
- ska utmärgla
- ska utmärgla
- ska utmärgla
Konditionalis I
- skulle utmärgla
- skulle utmärgla
- skulle utmärgla
- skulle utmärgla
- skulle utmärgla
- skulle utmärgla
Perfekt
- har utmärglat
- har utmärglat
- har utmärglat
- har utmärglat
- har utmärglat
- har utmärglat
Pluskvamperfekt
- hade utmärglat
- hade utmärglat
- hade utmärglat
- hade utmärglat
- hade utmärglat
- hade utmärglat
Futurum exaktum
- ska ha utmärglat
- ska ha utmärglat
- ska ha utmärglat
- ska ha utmärglat
- ska ha utmärglat
- ska ha utmärglat
Konditionalis II
- skulle ha utmärglat
- skulle ha utmärglat
- skulle ha utmärglat
- skulle ha utmärglat
- skulle ha utmärglat
- skulle ha utmärglat
Imperativ
- -
- utmärgla
- -
- -
- utmärgla
- -